Lusse långnatt, ansågs förr vara årets längsta och farligaste natt eftersom vintersolståndet inföll då enligt den julianska kalendern. Under denna mörka och övernaturliga natt måste allt arbete vara klart – annars kunde den stränga vätten Lussi komma och straffa de slarviga. Folk vågade varken baka eller brygga, och barn skrämdes med att Lussi skulle ta dem om de inte var snälla. Samtidigt trodde man att trollpackor, osaliga andar och den “vilda jakten”, ledd av Jolnar – Odens julnamn – drog fram i mörkret. För att skydda sina djur lade man en grep eller kvast framför stalldörren så att Lussi hade något annat att rida på.

Tusen juleljus
Vikingarna lärde sig att göra talgljus på sina resor, och i Norden smälte man djurtalg och doppade tvinnade lin- eller hampvekar i den. Ljusen brann ojämnt och behövde klippas med ljussax, och de gav en svag doft av kokt kött. Talgljus användes långt in på 1700-talet, tills ljusstöpningen kom, och på 1800-talet började stearinljus bli vanliga – dock mest hos rika. I fattiga hem tändes många ljus bara på julafton, då de skulle brinna hela natten för att hålla onda makter borta. Ljustillverkningen omgavs dessutom av övertro: man fick varken vara hungrig, mätt eller ”luftig i magen”, annars kunde ljusen spraka. De första stöpta ljusen sparades till julafton, eftersom de ansågs ha särskild magisk kraft.

Tomtegubben, eller gårdstomten, sågs förr som gårdens beskyddare – en liten skäggig figur med gråbruna kläder och röd luva, släkt med de underjordiska och trogen gården sedan den först röjdes. Han hade särskilt god hand med djuren, gärna hästen, och krävde gröt och öl varje torsdag för att hålla sig vänlig. Fick han inte sin gåva kunde han ställa till oreda i ladugården. I dag använder vi mest ordet tomte, men föreställningen är densamma: en ibland ilsken men viktig figur som skyddar gården och ibland visar sig genom en skymt av sin röda luva.

Annadagen

Annadagen, minnesdagen för jungfru Marias mor Anna, infaller i december och har länge varit en viktig arbetsdag inför julen. Förr skulle man denna dag tvätta kläderna vita, brygga julöl, lägga torkad fisk i blöt till lutfisk och börja hugga timmer under perioden som kallades timmerbytet. Annadagen var också den stora kakbakardagen, och blidvädret som ofta kom då sades bero på alla ugnar som var igång. Öl var särskilt betydelsefullt: enligt gamla lagar, som Gulatingslagen och senare svenska bestämmelser, hade bönder både skyldighet att brygga öl vid högtider och att odla humle, ibland med hårda böter som följd om de inte följde reglerna.

Pepparkakor
Pepparkakor har varit en del av svenska jultraditioner i flera hundra år, och den 9 december firas pepparkakans dag. Förr bakades pepparkakor bland annat av nunnor, som sålde dem som medicin mot dåligt humör – något som passade den gamla föreställningen att pepparkakor gör människor glada. De äldsta källorna berättar att pepparkakor bakades på Bohus fästning redan 1335, då till drottning Blanka av Namurs och kung Magnus VII:s bröllop. Då innehöll kakorna både peppar och klassiska julkryddor som ingefära, nejlika och kanel.

Maria väntedag

Den 8 december kallas Maria väntedag, eftersom det enligt traditionen var då jungfru Maria trodde att hennes barn skulle födas – nio månader innan hennes egen födelse. På primstaven markeras dagen med en krona som symbol för Maria, eller en öltunna, eftersom man förr började brygga julöl denna dag.

⸻

Julkakor – en gammal tradition

De äldsta julkakorna är bakverk gräddade i järn, som munkar, rullrån och tunnbröd – över 1 000 år gamla. Småkakor som vi idag förknippar med julen, bakade på smör, socker och mjöl, kom först på 1800-talet och var då lyx för de rika eftersom socker, vitt mjöl och bakugnar var sällsynta.

Den egentliga traditionella julkakan på landet var vörtkaka, bakad på ingredienser från ölbryggningen. När bakugnar blev vanliga på 1800-talet kunde alla börja baka småkakor som pepparkakor och sirapssnittar till jul.

Julbord – från vikingafest till tradition

Julbordets rötter går tillbaka till vikingatiden, då man höll jóleblot – stora offerfester för gudarna Frej, Tor och Oden. Gästerna tog med sig mat och dryck, och man åt gröt, lutfisk och gris. Mitt på bordet låg ofta en hel julgris med ett äpple i munnen. Vikingarna åt också blodmat och offrade både djur och ibland människor till gudarna.

När Sverige blev kristet förändrades firandet. Man fastade före jul och när julen väl började fick alla som kom in i huset smaka på maten. Maten stod framme hela natten, eftersom man trodde att de döda släktingarna kom på besök och behövde mat och en sovplats.

På 1900-talet började hotell och restauranger servera julbord några veckor före jul, och traditionen att äta julbord med jobbet växte fram efter andra världskriget. Idag är julbordet en av våra mest uppskattade svenska jultraditioner.

Nilsmässa

Den 6 december firades förr Nilsmässa, dagen för den helige Nikolaus, biskop i Myra i Mindre Asien. På gamla primstavar markeras dagen ofta med en biskopsstav. Nikolaus var känt för sin stora givmildhet och gav hemliga gåvor till fattiga – något som skapade många legender om honom.

Firandet blev särskilt populärt i medeltidens Nederländerna, där barn satte ut sina skor natten mot 6 december för att få gåvor, precis som Nikolaus brukade ge i hemlighet.

När nederländare utvandrade till Amerika följde traditionerna med. Där förvandlades Sankt Nikolaus, via Sinterklaas, till dagens Santa Claus – nu i röd dräkt och med stort vitt skägg.

I Sverige påminde dagen också om att laga sina skor och att se upp för otur, för nu närmar sig Lusse långnatt, årets längsta och mörkaste natt.

Jakten på julstämning

et här med julstämning är så märkligt. Du väntar och väntar, förbereder dig tör jul och plötsligt är den bara där. Det är magiskt. Det är, du vet, känslan av att komma hem..

Hem till jul! Antingen hemma hos mor och far, eller hemma i dig själv. Den varma, trygga känslan av mormors kök och nybakade pepparkakor. Känslan som väcker en saknad, men också fina minnen om det som varit och drömmen om det som ska komma. Det är faktiskt inte magi, det är något med lukten. Pyttesmå svävande molekyler som letar sig in i hjärnan. Vägen till gamla minnen. Det ringer i stora klockor som väcker minnen du trodde sov en evig sömn. Kanske skickar du en tanke till någon som varit eller en tid som flyt?

Det är varken åsynen av ett julpyntat hus eller ljudet av Jul, jul, strålande jul som försätter oss i rätt stämning. Det är lukten av granbarr, eld i spisen och julens många magiska kryddor som påverkar oss mest. Dofterna väcker minnen från tidigare jular och skickar in små molekyler till kontrollrummet i hjärnan där de trycker på små lyckoknappar. Då blir du lite gladare och orkar lite mer. Ja, du kan till och med känna dig lite förälskad. Flera av kryddorna vi använder vid jul har extra många sådana molekyler som hittar vägen till kontrollrummet. Vì har dem i kakorna, på julpyntet, i glöggen och i maten. Vikingarna hade dem till och med i ölen. I deras julmjöd var det inte bara alkoholen som sörjde för den rätta stämningen, de kryddade mjödet med bland annat humle, nejlika och ingefära.

Barabaradagen

Den 4 december firas Barbaradagen, förr markerad med torn och bål på primstaven. (Primstav är en linjalliknande kalender är där viktiga dagar är utmärkta) Dagen hedrar den heliga Barbara, vars liv sägs ha inspirerat sagan om Rapunzel. Enligt legenden låstes den vackra och fromma Barbara in i ett torn av sin far och torterades för sin kristna tro. På väg till fängelset tog hon med en torr gren som mirakulöst blommade den 4 december år 306 – dagen hon dog. Därför kallas blommande kvistar som tas in inför jul för Barbaragrenar. Traditionen var också att denna dag börja spinna och laga vinterkläder inför julens festligheter.

Julrosen

Mitt i vinterns djupa dvala finns en liten överlevare som trotsar kylan: julrosen, Helleborus niger. Trots sitt namn är den inte svart – förutom rötterna – och enligt legenden blev den vit först när Jesusbarnet föddes. I tusentals år har julrosen använts i folkmedicin som ett kraftfullt men farligt läkemedel, känt både som hjärtstimulerande, abortmedel och bot mot parasiter. Torkad rot gav ett våldsamt nyspulver som man trodde kunde rena hjärnan och driva bort både sjukdomar och onda andar. Carl von Linné kallade den till och med fuga demonum – demonens flykt. Lyckligtvis räcker det idag att bara njuta av den som en vinterblommande prydnad.