Julafton

Förr i tiden var det varken julklappar, sagor eller Jesusbarnet som stod i centrum på julafton. Julnatten ansågs vara årets mest mystiska natt, då mörkrets makter, julsvennar, vättar och trollkäringar var i rörelse. Ingen annan natt var omgiven av så många myter och föreställningar.

För att hålla de osynliga väsendena borta var det tradition att ”skjuta in julen”. I stället för kyrkklockor ekade tre gevärsskott från varje gård över dalar och berg. På vissa håll lever denna sed kvar än i dag, liksom många andra gamla jultraditioner. Vi äter fortfarande dopp i grytan och gröt, stannar hemma och firar med familj och vänner. Flera av våra julbruk är över tusen år gamla.

När julveden var inburen skulle spisen rengöras, ett arbete som låg på husbonden. När han var klar bjöds han ofta på en snaps av sin hustru. Vid middagstid, klockan tolv, sattes julkärven upp. Den hängdes högt på en lång stång, så att Tors bockar skulle få äta av den och för att Odens häst och hans följe inte skulle stanna på gården. Först därefter fick man äta dopp i grytan.

Efter måltiden skulle det råda stillhet i huset, annars kunde tomten bli arg. Senare på dagen ställdes både julgröt och julöl fram åt honom. Innan familjen lade sig på julaftonskvällen märkte husbonden alla dörrar på gården med kors av tjära, kol eller blod, och även djuren skyddades på samma sätt. Yxan stod redan i väggen ovanför ladugårdsdörren, och ibland hängdes ett gevär över stugdörren som extra skydd mot mörkrets makter.