Julblotet

Skalden Torbjörn Hornklove, verksam under 800–900-talet vid den norske kungen Harald Hårfagers hov, berättar hur vikingarna drack in julen under det stora midvinterblotet, julblotet. Det var en av årets viktigaste högtider.

Under blotet höjde man skålar till gudarna Frej, Njord, Tor och Oden. Man bad om god skörd, skydd mot mörkrets makter och ett gott kommande år. I midvintertid kämpade Tor enligt myten mot mörkret på himlen, färdande i sin vagn dragen av getabockar. När han segrade kunde solen återvända.

Julblotet inleddes på midvinternatten och firades i tre dygn. Enligt Snorre Sturlason kunde det börja omkring den 12 januari, även om tidpunkten varierade. Symboler för blotet kunde vara solen, som tecken på solens återkomst, eller dryckeshornet – en stark symbol för den fornnordiska julen. Man blotade för fred, en god vinter och nästa års grödor.

En skål med öl bars runt elden medan hövdingen välsignade mat och dryck. Blod från offren samlades i kärl och ströks på gudabilder och väggar, och ibland även i deltagarnas ansikten. Blodmat, griskött och stora mängder öl var centrala inslag i festen. Även om den rituella gudsdyrkan har försvunnit, lever vissa traditioner kvar än i dag.

Julblotet var både högtidligt och vilt. Vikingarna drack rikligt för att komma närmare gudarna, och enligt källorna drack även barnen tills de somnade vid borden. Offret var viktigt för att stärka gudarna i kampen mot den hårda vintern och för att säkra ett gott år.

Festandet fortsatte dag efter dag, tills deltagarna fick bäras till sängs – för att nästa dag börja om igen. Kanske fann kung Harald Hårfager detta ansträngande, för om honom berättas det att han helst gav sig ut till havs med sina skepp när julen närmade sig.