Misteln har setts som en lyckobringande och magisk växt långt innan kristendomen. Hos de keltiska druiderna var den helig, särskilt när den växte på ekar, och även vikingarna visade stor respekt för misteln. Under vikingatiden lade fiender ner sina vapen om de möttes under en mistel. Druiderna samlade misteln genom noggranna ritualer och använde den i religiösa ceremonier och som medicinalväxt.

Misteln ansågs ge skydd, fruktbarhet och god skörd. Kvistar hängdes över dörrar och i ladugårdar för att skydda människor och djur mot sjukdomar, brand och ondska. När kristendomen spreds förbjöds många av de hedniska traditionerna, men tron på mistelns krafter levde kvar. Under 1800-talet blev julen mer förknippad med kärlek och gemenskap, och då blev misteln en del av julfirandet.

Idag är misteln en vanlig juldekoration, ofta förknippad med kyssar som ska stärka kärlek och sammanhållning. Samtidigt finns gamla föreställningar kvar om att misteln ger lycka, skydd och god hälsa – men också att den måste hanteras med respekt för att inte bringa otur.