Tusen juleljus
Vikingarna lärde sig att göra talgljus på sina resor, och i Norden smälte man djurtalg och doppade tvinnade lin- eller hampvekar i den. Ljusen brann ojämnt och behövde klippas med ljussax, och de gav en svag doft av kokt kött. Talgljus användes långt in på 1700-talet, tills ljusstöpningen kom, och på 1800-talet började stearinljus bli vanliga – dock mest hos rika. I fattiga hem tändes många ljus bara på julafton, då de skulle brinna hela natten för att hålla onda makter borta. Ljustillverkningen omgavs dessutom av övertro: man fick varken vara hungrig, mätt eller ”luftig i magen”, annars kunde ljusen spraka. De första stöpta ljusen sparades till julafton, eftersom de ansågs ha särskild magisk kraft.